Fan.

Jag känner mig som Garion i Sagan om Belgarion. "Varför jag?"

Just när det kände som om mitt liv höll på att räta upp sig. Jag hade rätat ut en del frågetecken i olika relationer, jag hade fått de poäng som behövdes för att få CSN till hösten, jag hade klarat organkemitentan, fått sommarjobb och hittat en av de tavlor jag ville ha.

Den 28/6 klockan 01:23 rasade allt samman.

Jag hade jobbat den dagen, och satt på mitt rum i T-shirt och underkläder. Det var varmt, så jag hade fönstret både i sovrummet och i vardagsrummet öppet.

Jag chattade med Kim och Emma.

Hade precis lagt undan dagens lön, och konstaterat att de strödagar jag hade jobbat i juni hade gett mig 1 500 kronor.

Middagen hade blivit Filet Mignon - och jag hade för en gångs skull orkat äta upp restaurangportionen.

Tjugo över ett började det lukta rök i mitt sovrum. Jag antog att det kom utifrån och att någon gillade. Jag hade ju inte vaknat förrän tolvtiden den dagen, så för mig var det inte sent.

Men röklukten blev starkare, och jag gick ut till vardagsrummet för att titta ut - vilket man inte kan göra i den lilla gluggen jag hade som sovrumsfönster.

Till en början såg det ut som att röken blåstes mot huset från uppåt gatan, men det kom mycket. Mycket mer än vad som blir när man gillar, inser jag nu i efterhand.

Jag drog på mig arbetsbyxorna och drog åt skärpet lite bristfälligt. Sprang tillbaka in i sovrummet för att ta min mobil och skriva "brb" till Kim och Emma.

När jag kom ut i trappahallen insåg jag att det var lite dimmigt där.

Ute på gatan upptäckte jag till min förskräckelse att röken kommer från källaren där bageriet låg. Den praktiskt taget bolmar ut från källargluggarna.

Vid den tiden ringer jag 112.

Förklarar situationen, och tycker mig höra sprakande från källaren - men det kan ha varit min fantasi.

Medan jag pratar bultar jag på dörren till den andra ingången, eftersom jag vet att det finns två lägenheter till i huset, utöver min.

När ingen reagerar där blir jag lite orolig.

Jag sprang upp en vända i trapphallen igen. Tvekade innan jag gick uppför trappan, eftersom jag nu såg att det kom rök från under trappan också. Det gick knappt att andas därinne, och jag knackade bara på grannens dörr en gång innan jag var tvungen att gå ut.

Dessutom blev 112-personalen arg på mig för att jag gick tillbaka in i en eventuellt brinnande byggnad.

När jag kommer ut och ned på gatan igen har det kommit ut två män från ett hus på andra sidan gatan. Den ene har bara kalsonger på sig, och de har sett hur det ryker, och larmar också 112 - dock lägger mannen på när han får höra att jag redan pratat med dem.

Gästerna i lägenheten med egen ingång kom ut, men jag oroade mig i flera timmar för Johan - som bodde i samma trappuppgång som jag. Det var visserligen släckt i hans lägenhet, men jag hade vid den tiden insett att klockan faktiskt var inne på småtimmarna, och han mycket väl kunde sova.

Några minuter senare började mitt brandlarm tjuta.

Jag minns att jag ringde Kim och berättade att jag troligen skulle vara borta en stund, eftersom det kanske brann i källaren.

Och efter ytterligare några minuter kom brandkåren.

Jag fick förklara, om och om igen, vad jag sett, vad jag gjort, och så vidare. Att det kanske fanns en människa kvar i lägenheten med samma trappuppgång som jag.

Den kommande timmen är lite av ett töcken.

En kvinna - Inger - som bodde i en lägenhet tvärs över Handelsgatan kom och pratade med mig. Hon erbjöd mig en sängplats, eftersom jag troligen inte kunde komma in i lägenheten mer ikväll.
Någon timme senare kom hon och lånade mig en filt.

Polisen spärrade av området, och vi fick backa en bra bit upp på Storgatan. Ända fram till klockan tre var det bara rök som kom från huset, ingen eld syntes.

På en lång stund fick vi inte veta mer än att brandkåren lokaliserat branden, och att de höll på att släcka.

Johans mamma kom fram till mig, mycket orolig verkade det som. Hon berättade att Johan inte varit i lägenheten den här natten, utan varit och hälsat på sina barn. Några minuter senare kom Johan.

Jag såg Amir komma springande, och polisen fick handgripligen hålla honom från att komma för nära huset.

Jag minns att jag blev arg på en tjock, blond kille som sprang och tog bilder som en annan proffsfotograf, medan allt jag, Johan och den andre hyresgästen hade förstördes.

När jag sedan frågade en polis vad som hände där inne sade hon att elden nått upp till andra våningen, och att det inte såg bra ut.

Då ringde jag Bosse och Gabby för andra gången, för jag insåg att mina saker troligen skulle bli mer än rökskadade.

Klockan var tre då, och strax efter att jag hade lagt på bröt elden genom taket första gången.

Mannen som bodde i lägenheten med egen ingång svor och tog sig för huvudet.

Jag började gråta.

Kort efter att jag haft en serie korta gråtattacker kom ambulanspersonalen och bad mig komma och sätta mig i ambulansen. Förevändningen var att det var varmare, men jag tror de letade efter tecken på chock.

Några gånger tittade jag ut genom ambulansens vindruta, och det blev bara värre och värre. Ett tag verkade det som om de fått bukt med elden igen, men sedan kom den utbrytande igen.

Vid fyratiden bolmade svart rök från mitt vardagsrumsfönster och guggen till vinden ovanför.

Några minuter senare slog eldslågor ut genom fönstret.

Och ännu en stund senare sade en av männen som arbetade i ambulansen att mitt vardagsrumsfönster exploderat utåt.

Jag tänkte - hela, hela tiden - att något måste ju klara sig. Kanske inte böckerna, jag hade ju sett elden i vardagsrummet där jag hade bokhyllan. Men kanske smyckena. Eller skivorna.

Men det gjorde det inte.

Vid lite i fem öppnades sidodörren till ambulansen och jag fick veta att Bosse, Gabby och Ina var där.

Jag började storgråta igen.

När jag tittade på det övertända huset ville Bosse att jag skulle vända mig bort, inte se det. Men jag trodde det skulle hjälpa mig att inse att allt jag ägde och hade var borta.

De gav mig en pastasallad med kyckling, som smakade papper, och en smoothie. Jag fick inte i mig mycket innan vi bestämde oss för att åka hem till Hoby.

Jag somnade vid sjutiden den morgonen.

Nästa dag fick jag veta att släckningsarbetet pågått ända till fyra på eftermiddagen. Huset var praktiskt taget raserat, och inte mer än väggarna till 2/3 av undervåningen fanns kvar.

Inget kunde möjligt finnas att rädda.

Den dagen tillbringade jag med omväxlande gråtanfall och kringdrivande i huset. Försökte inse att jag inte hade någonting mer än kläderna jag hade haft på mig, och min mobiltelefon.

Anledningen till att jag inte har skrivit det här förrän nu, är att hela tiden sedan branden har varit fylld av telefonsamtal, bankärenden, klädinköp och så vidare.

Jag insåg idag att vi har bett att få allt skickat till Ronnebyvägen 5, men jag har fortfarande eftersändning till Handelsgatan 5B.

Så imorgon måste vi ringa posten.

Ett tag trodde jag att allt hade löst sig - en Lennart Broberg erbjöd mig en trea som jag och Kim skulle kunna bo i om hon kom in i Lund, och om Socialen kunde betala min hyra fram till dess.

Men igår fick jag veta att Soc inte skulle ge mig några pengar, eftersom jag hade 10 000 kvar från farfar.

Så de väntar sig att det ENDA som jag har kvar efter min farfar ska gå till hyra när något bara har ryckt hela mitt liv ifrån mig?

Och kravet var dessutom att jag skulle arbeta varje dag i hela augusti på deras praktik för att få 4 000 i augusti.

Så jag sade screw them.

Så nu letar jag efter - allt.

Böcker.

Filmer.

Musik.

Dator.

Lägenhet.

Möbler.

Kläder.

Husgeråd.

Om någon känner någon som kanske känner någon som kunde hjälpa mig med något hade det varit fantastiskt.

Jag stör mig nu på att jag inte tänkte på att ta handväskan. Eller rycka åt mig laptopen. Eller peta över alla Word-dokument på USB-minnet när jag ändå skrev till Kim och Emma. Eller NÅNTING!

Men vad kunde jag göra? Jag visste inte ens att det brann. Och jag trodde jag skulle kunna återvända till min lägenhet nästa dag.

Vi vet inte ens vad som orsakade branden, ens nu, efter tre veckor.