Ingenting får någonsin vara bra.
Mitt hem började bli något som jag tyckte om att återvända till, min oas i Skåne.
Då brann det ned.
Min nya kurs verkar riktigt intressant och föreläsaren är bra.
Då är upplägget förvridet.
Lennart Broberg lovar oss en trea för ett överkomligt pris, samt möbler.
Sen hör han aldrig av sig.
Kim kom till Skåne för att ha roligt med mig, plugga, festa, leva singelliv.
Då träffar hon en kille.
Jag trodde jag rett upp saker med Emilia, så att jag slapp tänka på det.
Då vill hon plötsligt prata och reda ut saker.
Jag trodde att det började bli stabilt efter att jag flyttat hemifrån, och Elinor har börjat få det bättre.
Men nu stör sig mina föräldrar på varandra hela tiden.
Det känns som om allt bara rasar samman kring mig. Det som börjat bli stabilt efter att jag har arbetat så hårt för det, faller igen.
Jag bröt ihop igår. Grät som ett litet barn.
För att jag kände mig ensam.
Tråkig.
Ful.
Oälskad.
Oönskad.
Missplacerad.
Trött.
Utarbetad.
Utnyttjad.
Dragen i.
Tagen för given.
Övergiven.
Stel.
För mogen.
För pedantisk.
För flitig.
Rädd.
Ledsen.
Sårad.
Trasig.
Jag arbetar så hårt för att göra alla glada, men det verkar aldrig räcka. Eller så har jag gjort det så länge att det blivit förväntat av mig.
Kim vill hjälpa, trösta, vara där, stötta, muntra upp.
Sen ska hon träffa den här killen.
Fine.
Han är trevlig.
Hon ska messa när hon åker hem så att jag kan börja med maten.
Men klockan är halv nio.
Och hon har inte messat än.
Senaste jag hörde av henne var vid sju, då svarade jag med en fråga.
Hon svarade inte.
Jag känner mig bortskuffad, övergiven, ensam för att jag inte har någon själv, för att jag inte blivit kär på flera år.
Och jag tror att hon håller på att bli det nu.
Det ser ut precis som med Peter.
Och jag hatar mig själv för att jag känner så.
Jag vill att hon ska vara lycklig. Älskad. Önskad. Omhändertagen.
Men jag då?
Jag känner mig falsk som tänker så. Känner så. Men jag kan inte hjälpa det.
Tankarna och känslorna kommer objudna.
Får mig att börja gråta.
Får henne att fråga vad som är fel.
Får mig att svara att jag bara känner mig ensam.
Som vanligt.
Hon säger att hon alltid kommer vara där.
Jag vet det.
Det är inte det som är det jobbiga.
Det är att det alltid är hon. Eller någon annan. Tilda. Emilia. My.
Som blir älskade.
Intresserar.
Attraherar.
Medan jag sitter hemma över mina läroböcker.
Lovar att ha middagen klar när hon kommer hem.
Önskar mig bort någon annan stans.
Gråter över hålet inom mig.
Vill försvinna.
Jag är rädd.
Rädd för att min ena hälft ska tas ifrån mig.
Jag ser det hända.
Rädd för att min familj ska gå sönder.
Den är redan trasig.
Allt som jag rör vid för att älska eller hjälpa eller laga bara går sönder.
Allt som jag fäster mig vid försvinner.
Och jag vet inte vad jag ska göra.
Vad jag har gjort, för att förtjäna allt det här.
De här känslorna.
Den här smärtan.
Vad har jag gjort?
