Men nu i natt kom jag på att jag redan har en titel. En titel som betyder något mer än att jag har pluggat mig till en lärarposition på ett amerikanskt universitet, och mer än att jag och min make (baronen) styr över någon liten täppa på drottningen av Englands bakgård.
Jag är storasyster.
Kanske inte verkar vara så märkvärdigt vid första anblick, men tänk på det. Säg det högt för dig själv. Storasyster.
Det betyder att någonstans där ute i den stora vida världen finns det en person som är min lillasyster. En person som på något sätt är en mindre person än jag själv - rent ålders- och erfarenhetsmässigt. En person som det på något sätt är mitt jobb att ta hand om.
Jag tror att alla storasystrar där ute håller med mig, även om de är storasystrar till pojkar, inte en flicka som i mitt fall.
Att vara storasyster är nämligen ett jävligt otacksamt göra. Självklart kommer det med att det väntade ansvaret. Man ska vara duktig och bättre och alltid föregå med gott exempel. Men man får aldrig visa att man gör något bättre (även om det kanske skiljer fyra och ett halvt år mellan storasyster och lillasyster/bror och inte en fjortonåring i världen är lika bra som en artonåring på, säg, algebra) för då heter det att man klankar ned på sitt syskon.
Man ska också vara tålmodig, umgås med sitt syskon och ge upp saker för sitt syskons skull. Tacken? Man får gosedjur i huvudet, blir dragen i håret och slagen med jämna mellanrum.
Men jag skulle aldrig byta bort min lillasyster.
Det finns en sån där underlig, varm, nöjd känsla när ens lillasyster har somnat i ens säng medan man själv sitter vid datorn.
Att bli tillfrågad om saker för att man väntas veta allt.
Att få veta att lillasyster har gjort bra ifrån sig i skolan, i det där ämnet som hon frågade mig om.
Eller den där lejoninnan som föds i en när man får veta att någon har gjort ens lillasyster illa. För det spelar ingen roll om ens syster är den jobbigaste, skrikigaste, mest krävande skitungen i världen, ingen muckar med min syster!
Jag har känt det så.
Jag har varit bered att åka hem till små elvaåringar och skälla ut dem efter noter för att de har muckat med min syster.
Det är en känsla som inte går att beskriva, men jag kan tänka mig att den liknar det där som gör att kvinnor kan flytta lastbilar när deras barn ligger under.
Det är så det är.
Jag skulle kunna springa in i ett hav av eld för att rädda min syster. Lite så där som Jonathan gör i Bröderna Lejonhjärta.
Jag skulle kunna kasta mig framför ett tåg för att knuffa henne ur vägen.
Jag skulle kunna dyka ned i ett fruset hav - eller i en gejser - för att dra upp henne.
Om vi hade varit på ett störtande flygplan hade jag gett henne min fallskärm.
Om hon hade legat under en lastbil hade jag kunnat flytta på den.
För min systers skull kan jag vara oövervinnerlig.
Elinor, jag älskar dig. Jag skulle dö om något hände dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar