Somliga Gömmer Hemligheter i Vissa Burkar ~ 2 ~Morfar

Det här inlägget vet jag inte alls var jag ska börja på. Jag kan börja med nåt i stil med "vila i frid" eller nåt minne, men i ärlighetens namn så har jag inte så många minnen av min morfar. Det var alltid mormor vi pratade om. Mormors köttbullar, mormor som hör så dåligt, det var mormor som skrev brev och mormor som hörde av sig.

Så jag måste till min egen stora sorg erkänna att jag inte kände min morfar. Och att jag inte insåg detta, eller hur viktig han var förrän efter att han gått bort.

Där är några småsaker som jag minns.. Som att när jag var liten, och snörvlade (troligen på grund av de otaliga allergier som vi nu känner till) så brukade morfar hjälpa mig att snyta mig, även om jag kunde själv, och han nöp mig alltid för hårt om näsan.

En annan är att han spelade golf, och när man köpte presenter till morfar blev det nästan alltid något golfrelaterat. Peggar. Golfbollar i roliga färger. Ett troll från Norge som spelar golf.

En till är att han brukade påta en massa i trädgården. Till och med efter hjärtinfarkten, men inte lika mycket som innan.

Vinbärsgelé.

Äppelmos.

Men det känns ändå som att något är fel nu. Morfar har varit en av de där personerna som alltid varit där. Han har inte gjort så mycket väsen av sig, låtit mormor prata, men han har alltid funnits där. När vi sitter kvar och pratar över efterrätten nere i matsalen så har morfar alltid funnits på övervåningen och tittat på Sporten.

Morfar var rätt sjuk, om jag förstår saken rätt. Vid 86 års ålder är det inte konstigt att hjärtat och njurarna börjar ge upp, och i ärlighetens namn så ser jag hellre att det är så här än att man håller honom vid liv, låter honom förfalla till en grinig gammal gubbe som inte alls känns som min morfar. Låta honom gå bort med värdighet istället.

En sak är jag glad för också. Sista gången jag såg morfar var förra sommaren, efter att jag varit på Gotland på Medeltidsveckan, och sen i Stockholm med Kim. Han skjutsade oss till Centralen, och mormor stannade hemma som vanligt. När vi sade hej då på parkeringen och gav varandra en kram så talade jag om för honom att jag älskade honom och mormor. Det var första gången jag sade det, och om jag inte gjort det hade han aldrig fått höra det.

Men på det stora hela är inte så mycket som kommer förändras, tror jag. Det har alltid varit mormor som har hållit kontakten, och det ska vi fortsätta med. Men det känns som att något saknas. Det dova ljudet av Sporten på övervåningen medan vi äter glass med nyponsoppa.

Lars Olof Örtlund gick bort den 17/5 2010 och lämnar efter sig en tyst saknad. En saknad som man inte känner förrän man kommer på vad det är som fattas och tänker på den. Sov gott, morfar, jag älskar dig.