Somliga Gömmer Hemligheter i Vissa Burkar ~ 1 ~ Mamma

Det är väl lite klyschigt, men jag vill börja den här serien med personen som oftast betyder mest i de flesta människors liv.

Min mamma.

Fast jag borde väl egentligen skriva Gabby, för jag har aldrig kallat henne för mamma. Det har förvirrat många, men så är det.

Inte för att det gör att jag älskar henne mindre.

Nu förra veckan var vi och byggde ut våra naglar, mina är två och en halv centimeter långa, och hennes är något kortare, och vi har självklart lyckats slå av en tipp var.

Men till saken. Det finns mycket som är bra med Gabby. Okej för att hon kan vara lite på ibland, och jag vill inte veta hur mycket hennes SMS går på per månad, men utöver det tycker jag att hon är den bästa mamman man kan ha.

Hon är rolig och öppen, och kan därför skämtas med på de flesta sätt, vilket verkar vara något som föräldrar idag har svårt med. Men inte Gabby. Sarchen blev till och med lite chockad över något hon sade när vi var på väg till Malmö för att fixa naglarna, men vad det var har jag glömt.

Sen är hon alltid där. Jag kan alltid - alltid - få tag i Gabby på något sätt, och hon är alltid beredd att hjälpa till. Inte för att jag så ofta behöver hjälp, men det ger en enormt trygg känsla.

Och vad trygghet beträffar så är hon kapabel att ge precis de där mamma-kramarna som man läser om i Harry Potter, när Mrs. Weasley kramar honom. Varm och mjuk och trygg och hemma på något sätt. Det är helt underbart, och de flesta gånger jag kommer på att jag saknar min mamma är när jag behöver en kram.

Och det tredje som gör Gabby till en fantastisk mamma är alla goda råd hon har gett mig. Eller, snarare, lärt mig från barndomen. Ett av de bästa är: Kan du inte vara trevlig så låt bli att vara otrevlig. Det är lite som Stampes mamma i Bambi: Om du inte kan säga något rart, så säg ingenting alls. Men man måste inte vara rar, man måste bara låta bli att snäsa.

Nästa är: Gaffeln ska gå mellan tallriken och munnen. Det här måste jag väl erkänna att jag aldrig anammat, och jag gestikulerar jättemycket med min gaffel. Men jag vill ändå tro att det har gett mig ett relativt bra bordsskick - när jag anstränger mig.

Är man arg på någon är man bara arg på den personen. Det här är en jättebra princip att leva efter. Har man grälat med någon ska det alltså inte gå ut över alla andra, och man ska inte gå omkring och vara arg på hela världen. Man får vara på dåligt humör, visst, men man ska inte låta det gå till överdrift. Det här sade Gabby faktiskt aldrig, utan hon demonstrerade det. Jag hade gjort något dumt när jag var liten, och Gabby gav mig en utskällning efter noter. Sedan kom min syster och frågade om något, och Gabby svarade helt lungt. Fast hon skrikigt på mig. Jag blev så paff att jag glömde bort att vara ledsen.

Det finns fler sådana här råd, men jag tänker inte ta upp alla. Det sista är dock: Man får sitta på bordet så länge det inte är ett matbord. Det här lever jag fortfarande efter, fast många har problem med tanken. Men det gäller inte bara bord, utan mera att man ska uppföra sig, men man ska inte bli löjligt stel.

Så det där är nog de allra, allra bästa sakerna med min mamma. Jag tänkte avsluta med att förklara det där med "Gabby" istället för "mamma" en gång för alla.

Jag tror att det beror på att när jag och Lillasyster var små, så sade aldrig Bosse (pappa) till oss: "Gör nu som mamma säger", eller dylikt. Gabby var ju inte hans mamma, så varför skulle han säga det till oss? Och det hängde kvar i mig och Lillasyster.

För mig är "mamma" ett koncept, snarare än en person. Det är en varm, snäll person, som trots det inte är rädd för att säga ifrån. Som er goda råd, som är där för en, som berättar bra sagor, som lagar god mat och bakar goda kakor. Jag tycker det är löjligt med personer som säger att de är bästa vän med sin mamma, för det tar bort vad en mamma är. Jag kommer på mig själv ibland när jag är ledsen med att längta efter min mamma, och jag tänker verkligen de orden. "Jag vill ha min mamma". Det låter barnsligt och gnälligt när man skriver och läser det, men tänk efter vad det betyder. Att man längtar efter och vill ha den allra mest konstanta källan till trygghet, som man blir förlåten av vad man än har gjort, som tröstar en hur fånigt det man är ledsen över än är..

Jag är vän med min mamma, och jag tycker vi ska börja göra fler saker som i torsdags förra veckan. Men som mor- och dottersaker, inte som vänner.

För visst är Gabby min vän, men hon är först och främst min mamma.