Ta mig bort härifrån

Jag vill inte vara med längre.

Det känns som om allt bara går fel för mig. Med "allt" menar jag skolan och kärleken och världen i allmänhet.

Det är egentligen ingen stor förändring från igår, men saken är den att det är så mycket! Meningen är alltså att jag ska ta upp striden om vår omtenta också. Och plugga inför kemin. Och städa. Och eventuellt jobba.

Alla Hjärtans Dag närmar sig och jag är ensam för artonde året i rad. Så jävla deprimerande.

Och hela världen verkar så vrickad!

Häromdagen skrev Metro i sina rubriker "Tittade på TV medan vännerna våldtog". En gruppvåldtäckt mot en sextonårig flicka inne på en toalett. Ägaren till toaletten satt lugnt och tittade på tv medan vännerna våldtog henne och han ingrep inte under förevändningen att han trodde att hon var prostituerad.

Vintern har kommit i februari, säger det något om hur förskjutet klimatet är?

Sydskånskan skrev om tre pojkar på nio, tio och elva år, som försökt sätta eld på sin skola.

Mordbränder på Linero. Poliser i Rosengården som blir åtalade för rasism. Kvinnofridskränkare som går fria för att offren inte vågar vittna.

Vet ni vad jag vill göra?

Jag vill leva på en plats som är fri från allt det där. Där man lever med sin familj och sina vänner. Där ens mod och ens hjärtas renhet är viktigare än om man klarar en tenta eller två. Där luften är ren och där haven är svarta och stormpiskade och inte turkosa av blågröna alger. Där barn är barn och där man blir lynchad av invånarna i sin by om man höjer handen mot sin kvinna.

Dessutom hade det varit trevligt om där fanns drakar. Eller alver. Eller dvärgar. Eller alltihop. Så att om man blev trött på alla inbilska människor kunde bege sig därifrån, och leva med andra folk. Med andra sätt att se på tillvaron och andra sätt att behandla sin omgivning.

Jag vill försvinna från den här världen. Försvinna in i min smaragddröm och leva där och aldrig dö.

Vi ses i Alagaësia.

Oceans of love